För barnFör ledareOm ossKontaktPressStartsidan
 
 
 
 En novell av Liza Viktorsson 


Så fort jag klev in i Junislokalen märkte jag att något var annorlunda. Junisträffarna brukar alltid börja med att vi samlas i ring, men trots att jag var försenad sprang alla fortfarande runt i salen och gapade och skrek. Ett fönster stod på vid gavel och det var iskallt i rummet. Jag fattade ingenting.

­­– Vad har hänt? ropade jag efter Oskar.

– Tjuvar! vrålade han i farten.

– De har stulit alla våra julklappar och vårt godis! fyllde Mahmod i och rusade efter Oskar.

Jag sparkade av mig skorna, slängde jackan på golvet och sprang in i samlingssalen och bort till julgranen. Förra veckan hade vi dragit lott om vem som skulle ge julklapp till vem och sen hade vi fått göra vad vi ville av allt som fanns i den stora pyssellådan. Nu stirrade jag på mattan under granen. Varken mitt röda paket med det flätade armbandet till Sara eller någon av de andra julklapparna låg kvar. Kolorna som vi knutit tråd om och hängt upp på grenarna var också borta. Stulna!

– Lugna er nu, sätt er ner i ringen så får vi prata, ropade vår ledare Britt genom sorlet i rummet. Är det någon som kan berätta vad som hänt? Vem upptäckte att paketen var borta?

Elsa räckte upp handen.

– Jag kom in i salen och såg att fönstret var öppet. Sen upptäckte jag att paketen under granen var försvunna och allt godis också!

– Tjuvarna måste ha kommit genom fönstret! sa Sara.

– Det är fotspår utanför! vrålade Oskar. Han hade smitit från ringen och nu hängde han ut genom det öppna fönstret och spanade ner i snön.  

Vi flög upp från golvet, trots att Britt ropade att vi skulle sitta kvar, och trängdes vid fönsteröppningen. Oskar hade rätt. Under oss fanns en rad med spår som ledde mot oss och en rad som försvann bort mot parken.

– Vi följer efter! ropade Amina och försökte häva sig upp på fönsterkarmen.  

– Nej nej, vänta!

Britt var genast framme och hejdade henne. Jag var säker på att hon skulle säga att vi skulle sätta oss i ringen igen, men istället öppnade hon fönstret lite mer.

– Ni måste faktiskt sätta på er skor och jackor först, sa hon. Det är bäst att ni skyndar er.

 

En efter en klättrade vi upp i fönstret och tog ett hopp ut. Det var högre än jag trott, men snön var mjuk att landa i. Jag kunde knappt tro mina ögon när Britt också dök upp i fönstret, balanserade på kanten och sedan tippade ut och landade i en hög i snödrivan under. Hon reste på sig, fräste snön ur näsan och borstade av jackan.

– Nu måste vi följa efter spåren och hålla utkik. Och vi måste smyga, viskade hon till oss.

Vi gick så ljudlöst vi bara kunde. Jag försökte spana åt alla håll där jag smög bakom Amina, men kunde inte se något mystiskt. Bara en pappa med barnvagn och en tant som rastade sin tax. Både tanten och hunden stirrade på oss när vi tassade förbi dem, alla elva på rad. De hade tydligen aldrig sett ett Junisgäng som var ute på tjuvjakt förut!

Jag undrade hur skurken såg ut. Avtrycken såg ut att tillhöra en herrsko och jag tänkte att han måste ha en stor säck för att få med sig paketen och allt godis. Kanske hade han lösskägg eller rånarluva på sig! Jag spanade så mycket åt alla håll att jag plötsligt gick rakt in i Amina. Hela ledet hade stannat.

– Spåren är borta! väste Theo som gick först.

 Vi sprang fram allihopa. Det stämde. Vi hade kommit till skogsdungen och de täta tallkronorna hade hindrat snön från att lägga sig på marken. På de frusna stigarna fanns inga spår alls att följa och vi hade ingen aning om åt vilket håll tjuven hade gått. Jag sjönk ner på en kall sten. Vad skulle vi göra nu? Kanske var julklapparna borta för alltid?

– Kolla! ropade Elsa och pekade ivrigt mot enbuskarna. Först fattade jag inte vad hon menade, men så såg jag. Bland de stickiga grenarna hade ett litet blått papper fastnat och inte vilket papper som helst – det var ett kolapapper! Jag flög upp från stenen och vi samlades runt henne. Det var samma sorts kola som suttit i vår gran.

– Där är ett till!

Oskar rusade fram och böjde sig ner vid en sten. Det var tydligt att någon hade gått här, smaskat på godiset och inte alls brytt sig om att man inte får slänga skräp i naturen.

– Vi ser om vi hittar fler! ropade Sara och vi spred ut oss på stigen.

Först hittade Amina ett papper under en gren och sedan hittade Theo ett ovanpå en övergiven myrstack. Jag sprang vidare med blicken fäst på stigen, längre in i skogen och kollade överallt utan att hitta något. Jag tänkte precis ge upp när jag äntligen fick syn på det – ett litet blått papper som fastnat på en kvist.

– Här är ett till! ropade jag bakåt till de andra, men så tystnade jag. Jag hade tittat upp från stigen och nu såg jag var jag var. Håret reste sig i nacken – framför mig låg det gamla ödehuset. Jag kände hur jag rös till. Ingen hade bott där på massor av år, men i ena fönstret fladdrade nu lågan av ett stearinljus.

 

Vi gömde oss bakom tallarna – därifrån kunde vi se huset, men var själva dolda. Mina händer var alldeles svettiga i vantarna och hjärtat slog hårt. 

– Vi behöver någon som smyger fram och kollar läget, viskade Britt.

Inte jag, tänkte jag. Absolut inte jag.

– Emma borde göra det, sa Mahmod och pekade på mig. Det var hon som hittade huset. Hon kan hoa som en uggla när det är dags för oss andra att komma.

– Ja, Emma får göra det, instämde Amina och Sara.

Aldrig i livet, ville jag säga, för jag var väl inte galen. Smyga rakt mot en tjuv – nej tack! Men alla nickade och jag ville inte verka feg. Jag måste göra det, jag var tvungen.  

– Jag följer med, viskade Theo och log lite mot mig.

Jag drog en suck av lättnad, jag skulle inte vara ensam i alla fall.

Tillsammans smög vi mot huset. Här var skogen glesare och snöigare och fotspåren syntes igen. Jag såg att det var samma som vi sett tidigare för mönstret på sulan var precis likadant. Snön knarrade under mina fötter trots att jag gick så försiktigt jag bara kunde, men i övrigt var allt nästan alldeles tyst. Bara vindens vinande mellan trädstammarna hördes.

– Kom!

Jag var så spänd att jag hoppade högt när Theo väste åt mig. Han hade tagit sig fram till husväggen och krupit ihop under fönstret. Jag smög fram till honom. Han var också nervös, det kunde jag se.

– Vi räknar till tre, viskade jag och han nickade. Ett … två … tre!

Vi reste oss långsamt upp och spanade in genom fönsterrutan. Det första jag såg var stearinljuset som brann i en stake på bordet vid det andra fönstret. Gardinerna var trasiga, stolarna sneda och någon hade klottrat på väggarna. Jag lät blicken vandra vidare. En skrynklig trasmatta låg på golvet, intill stod en stor säck och bredvid den låg ett knöligt litet paket. Jag drog efter andan. En julklapp!

– Kolla, viskade jag åt Theo och pekade, men han svarade inte. Han bara stirrade in genom rutan och såg alldeles förskräckt ut. Jag följde hans blick. En fåtölj, en hög med böcker och en byrå. En trasig bokhylla och … Hjärtat hoppade över ett slag. Längs ena väggen stod en säng –  men den var inte tom. I den låg en man och sov, med både ytterkläder och kängor på. Det var tjuven!

 

Jag blev så skakig att jag knappt klarade av att hoa som en uggla. De första försöken lät mest som en kraxande kråka, men så fick jag till det och strax hördes ljudet av smygande fötter.  

– Vad har ni sett? frågade Sara så fort alla kommit fram.

– Tjuven! väste Theo. Han ligger och sover i en säng.

– Och det står en säck med julklappar på golvet, viskade jag Vad ska vi göra?

Vi tittade på varandra. Hur skulle vi klara av en tjuv? Vi borde så klart ringa polisen, men tänk om de inte hann fram innan tjuven hade smitit? Då skulle paketen vara borta för alltid.

– Vi spärrar för dörren så han inte kommer ut och sen ropar vi åt honom att han får stanna där tills han lämnat tillbaka våra julklappar, föreslog Mahmod.

– Ja! Vi gör en kamratkedja framför dörren så han inte kan smita, sa Amina.

Vi nickade allihopa. Det var vår bästa chans att få tillbaka våra paket.

Tyst tog vi oss till framsidan av huset och ställde oss armkrok i en kedja. Vi räckte hela vägen från husets ena sida till det andra och när vi stod så blev vi så starka tillsammans att ingen skulle kunna ta sig igenom.

– Är ni beredda? undrade Britt.

Jag kände hur hjärtat slog hårt, men nickade i alla fall. Nu fanns det ingen återvändo. Britt smög sig fram till huset, tvekade någon sekund och bankade sedan på dörren. Ingen öppnade. Hon bankade igen, lite hårdare den här gången.

– Ge tillbaka våra julklappar! skrek Elsa.

– Du är omringad, du kan lika gärna ge upp! skrek Oskar.

Först var det bara tyst, men så brakade det till inne i huset. Det lät som om någon snubblade över en stol och strax dök ett ilsket ansikte upp bakom en av fönsterrutorna. Han frustade så argt att stearinljuset slocknade och hade jag inte stått armkrok med Amina och Sara så hade jag sprungit därifrån. Mannen var röd i ansiktet och det ljusa håret stod åt alla håll.

– Aldrig! Ge er iväg era snorungar! ropade han och försvann från fönstret. Fler brak hördes.

– Du kommer aldrig härifrån om vi inte får paketen! skrek Theo.

– Glöm det, vrålade han argt där inifrån och sparkade i väggen med sådan kraft att jag hoppade till. Ett ännu argare aj! hördes från huset, följt av en rad svordomar. Tydligen hade han fått ont i foten av att sparka så, men det var bara rätt åt honom.

– Du har ingen chans mot oss! ropade Sara.

– Det är faktiskt våra julklappar, din tjuv! fyllde Amina i.

Det blev alldeles tyst inne i huset. Först hände ingenting alls, men så öppnades dörren några centimeter, bara så pass att mannen kunde kika ut på oss.

– Jag är ingen tjuv, muttrade han genom dörrspringan. Säg inte så.  

– Du har ju stulit våra julklappar, då är man en tjuv!

Elin blängde på honom och plötsligt såg tjuven inte alls arg ut längre utan bara ledsen.

– Jag är ingen tjuv, upprepade han tyst. Men det är faktiskt inte rättvist att ni har så många paket och jag inte har något. Det är inte rättvist alls.

– Får du inga julklappar? frågade jag. Jag blev så förvånad att jag glömde bort att vara rädd. Hemma hade jag snokat reda på den stora påsen med alla paket som var gömd i garderoben. Jag skulle få minst sju, det visste jag. Tänk att inte få ett enda!

– Får du inte presenter av dina kompisar? frågade Amina.

– Jag har inga kompisar, viskade tjuven, stirrade ner i marken och snörvlade till.

Det var svårt att vara arg på någon som var så ledsen. Inga paket och inga kompisar, det var riktigt sorgligt. Vi tittade på varandra och så nickade vi. Vi tänkte alla samma sak.

– Du kan få vara kompis med oss, sa Elsa. Du får vara med oss i Junis.

– Ja, du kan bli ledare och hjälpa Britt, sa Oskar. Vi ses varje torsdag och gör kul saker.

Tjuven tittade förvånat upp på oss och öppnade långsamt dörren. När han inte var arg såg han bara ut som en vanlig människa som glömt att kamma sig.

– Men inte får jag vara med er, nu när jag varit så taskig och tagit era julklappar?

Han tog ett tveksamt steg ut mot oss.

– Jo, sa Mahmood. Alla får vara med, du också. Om du ger tillbaka paketen alltså.

– Fast vi har regler i Junis, sa Amina. Regler som vi har bestämt själva.

– Vi är schyssta kompisar, sa Elin. Och när vi ska bestämma något så gör vi det tillsammans. Du måste lova att följa de reglerna om du ska vara med.

– Det lovar jag, sa tjuven och log försiktigt mot oss. Jag heter Ivan förresten.

– Ivan, lovar du att aldrig stjäla julklappar igen? frågade Theo strängt.

– Det lovar och svär jag, sa Ivan högtidligt. Vänta lite!  

Han försvann in i stugan igen, men kom strax tillbaka med den stora säcken.

– Förlåt att jag tog dem, sa han och räckte den till Britt. Sen såg han skamsen ut igen.

– Jag åt ju upp alla era kolor också. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna tillbaka dem.

Britt klappade honom lugnande på axeln.

– Vi har både socker, grädde, smör och sirap i köket i Junislokalen, sa hon. När vi kommer tillbaka hjälps vi åt att nya. Sen kan alla få med sig en påse hem.

– Ja det gör vi! Kom nu! Vi måste ju hinna öppna alla paket också! ropade Oskar ivrigt.

– Ja, sist till lokalen är en sölkorv! skrek Sara.

Med ens släppte vi kedjan och så började vi springa tillbaka genom skogen allihopa, så snabbt vi bara kunde. Jag kastade en blick mot Ivan och Britt som sprang längst bak i klungan med säcken mellan sig. När min kola var klar skulle jag slå in den i ett paket och ge till Ivan. Då hade han i alla fall en julklapp – och dessutom elva nya Juniskompisar.  

 
 
   
  Junis är barnens organisation. Vi finns i hela landet och ger möjlighet till roliga och utvecklande fritidsaktiviteter där barnen själva får vara med och bestämma. Verksamheten sker i nykter miljö med engagerade och utbildade ledare.

Junis står på barnens sida. Vi arbetar för att skapa opinion och påverka beslutsfattare – både i Sverige och internationellt – för barns rätt att växa upp i en trygg och nykter miljö. All vår verksamhet vilar på grundsatserna demokrati, solidaritet och nykterhet.


Junis på Facebook  Junis på Twitter  Junis på Instagram 
  Om Junis
Att vara ledare
Junis rapport
Junis shop
Trycksaker
Lediga tjänster

Besöksadress:
Gammelgårdsvägen 38
Telefon: 08 – 672 60 70
Fax: 08 – 672 60 01
E-postadress: info@junis.org

Postadress:
IOGT-NTOs Juniorförbund
Box 12825
112 97 STOCKHOLM